Snuvad på konfekten

Posted by on 23 december, 2014

Aguas FríasVi gjorde en traditionsenlig resa. Och har man gjort saker förut så kan man tycka att erfarenheten borde vara ett tillräckligt recept för succé. Men ibland blir inte saker som man räknat med. Av anledningar vi inte kunde råda över kom vi två timmar sent. I en by utan elektricitet blir det svart efter att solen gått ner. När vi kom fram hade de som kommit långväga ifrån redan gått hem. Vi kämpade mot klockan för att hinna allt vi föresatt oss. Men nej, saker fick stryka på foten. Att sätta en träpinne i händerna på barn som sällan får godsaker för att de ska veva den mot en karamellfylld papier-machéfigur är riskabelt nog i dagsljus. Så vi valde att åka hem med halvgjort uppdrag. Och även om det var becksvart, nog såg jag besvikelsen i barnens ögon när vi meddelade att piñatan uteblev. Till råga på allt drog jag på mig en förkylning. Att sitta bak på ett lastbilsflak har definitivt sin charm – dammolnet som lägrar sig och tar sig in i luftvägarna bidrar dock inte till den, charmen alltså.

Och visst, detta skulle kunna vara Klagovisorna men jag har upptäckt något när det gäller Gud. Inget vi gör i lydnad och tro är någonsin förgäves. Oavsett hur misslyckade våra projekt än kan verka, om vi lär oss att resa oss upp, borsta av oss dammet och fortsätta framåt är det definitivt ett recept för framgång. Först när jag lär mig hantera förlust är jag beredd att hantera vinst.

Jag tror på en Gud som mäter med andra måttstockar, en Gud som säger: ”Det du sår i tårar, ska du skörda i glädje.” För inte borde kungasöner födas i krubbor och alls inte spikas upp på kors. Men i ödmjukelsen, till och med förödmjukelsen, i det till synes största av nederlag vinns också den största segern.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*